måste leva mitt liv
i natt grät jag mig till sömns -inte för att jag tyckte synd över mig själv, utan av rädsla. en rädsla av att jag sabbat en vänskap, på grund av en liten skitsak, som slutade som katastrof -iaf enligt mig! om jag skulle vara den gamla jag, så skulle jag förmodligen inte ha ätit ett dugg, gått och varit deppig, blivit förbannad på mig själv över att jag ens nämde det från första början. men nu är det precis som jag sa, bara för några timmar sedan, några timmar innan du försvann. -jag kommer att förändras efter den här sommaren och det här antar jag, var första steget. jag lever vidare och det känns otroligt skönt att jag berättade det, för dig -för nu känner jag en stor lättnad, över att jag inte behöver gå och bära det själv. jag hoppas bara inte att jag klantade till det, så att vi inte kommer fortsätta vara vänner (!?) men tiden ger sitt resultat, vi får se om 2 månader. om två hela jävla långa månader, som kommer att kännas som en evighet...
