skrivandet är min bön
när det är jobbigt så skriver jag. när jag har något som tynger mig så skriver jag. det känns alltid mycket lättare då. när skolan, jobbet och det privata kör ihop sig och man tappar kontrollen mer eller mindre så räcker det inte med att gå till gymmet. träna bort det. det går inte för mig -jag måste få skriva. tankar, känslor -vad det nu handlar om. det känns alltid mycket bättre.
när minnena sviker en, är jag glad att jag började blogga. jag kan se hur min utveckling som person skett. jag facineras över hur jag ändrats de senaste 3 åren. hur jag ändrats från att vara en liten halvt fjortis tjej, med pojkvän, pengar från föräldrarna och stort socialt nätverk -jag hade byggt upp den där perfekta muren som jag trodde folk avundades. jag brydde mig om vad folk tyckte, men låtsades inte ta någons skit. men det var vad alla andra tyckte om mig som var det viktigaste. jag trodde att så många kompisar som möjligt gjorde saken bättre. det jag glömde bort var mina riktiga vänner, de som alltid hjälpt mig och stått vid min sida när det varit jobbigt. efter alla gånger hjärtat brustit, då de tröstat mig, fått upp mig på fötterna igen. vid alla bråk -var det mina vänner som alltid funnits där, som jag glömt bort. jag kommer ihåg att jag kunde gråta mig till sömns, för att jag även förlorat mig själv någonstans på vägen. jag hade glömt bort hur det var att vara mig själv.
idag är det annorlunda. idag står jag för mina åsikter. jag säger precis vad jag tycker och tänker. man lär sig, helt enkelt av sina misstag. jag inser nu efter två år att jag inte behöver 250 000 vänner. jag älskar att träffa nya människor, men jag måste vara mån om det jag har, för jag vet inte vad jag skulle göra utan dem. idag jobbar jag, betalar i princip allt själv. jag letar efter eget boende. jag har börjat komma i ordning med mitt liv. jag tror mig ha hittat min plats. nästa kapitel i mitt liv är vuxenlivet. jag är inte säker på att jag kommer klara av det, men allt kan inte vara perfekt i början -det måste jag börja acceptera. man lär sig med tiden. min humor och personlighet, är något jag tar med i bagaget. man väljer
om och hur man vill förändras och det kommer jag göra. så småningom. jag står fast vid mina riktiga vänner och vem jag är. folk får tycka vad de vill men jag kommer inte längre låta folk kasta skit på mig eller försöka förändra mig. jag kommer utvecklas och förändras med framtiden. hur jag kommer leva mitt liv, är mitt val -ingen annans.
när minnena sviker en, är jag glad att jag började blogga. jag kan se hur min utveckling som person skett. jag facineras över hur jag ändrats de senaste 3 åren. hur jag ändrats från att vara en liten halvt fjortis tjej, med pojkvän, pengar från föräldrarna och stort socialt nätverk -jag hade byggt upp den där perfekta muren som jag trodde folk avundades. jag brydde mig om vad folk tyckte, men låtsades inte ta någons skit. men det var vad alla andra tyckte om mig som var det viktigaste. jag trodde att så många kompisar som möjligt gjorde saken bättre. det jag glömde bort var mina riktiga vänner, de som alltid hjälpt mig och stått vid min sida när det varit jobbigt. efter alla gånger hjärtat brustit, då de tröstat mig, fått upp mig på fötterna igen. vid alla bråk -var det mina vänner som alltid funnits där, som jag glömt bort. jag kommer ihåg att jag kunde gråta mig till sömns, för att jag även förlorat mig själv någonstans på vägen. jag hade glömt bort hur det var att vara mig själv.
idag är det annorlunda. idag står jag för mina åsikter. jag säger precis vad jag tycker och tänker. man lär sig, helt enkelt av sina misstag. jag inser nu efter två år att jag inte behöver 250 000 vänner. jag älskar att träffa nya människor, men jag måste vara mån om det jag har, för jag vet inte vad jag skulle göra utan dem. idag jobbar jag, betalar i princip allt själv. jag letar efter eget boende. jag har börjat komma i ordning med mitt liv. jag tror mig ha hittat min plats. nästa kapitel i mitt liv är vuxenlivet. jag är inte säker på att jag kommer klara av det, men allt kan inte vara perfekt i början -det måste jag börja acceptera. man lär sig med tiden. min humor och personlighet, är något jag tar med i bagaget. man väljer
om och hur man vill förändras och det kommer jag göra. så småningom. jag står fast vid mina riktiga vänner och vem jag är. folk får tycka vad de vill men jag kommer inte längre låta folk kasta skit på mig eller försöka förändra mig. jag kommer utvecklas och förändras med framtiden. hur jag kommer leva mitt liv, är mitt val -ingen annans.
