jagtrorintejagvaritsåhärlyckligpåettbrajävlatag
ett tag nu, har jag funderat över varför jag verkligen skaffade blogg. tror det var för att kunan få skriva av mig. då de kommer sådana perioder. har ju en tendens till att bli riktigt sårad, till och från. sedan var det tur att jag hade bloggen, när jag åkte till Kanada sommaren 2007. nu kan jag sitta och minnas tillbaka på den underbara tid jag hade där. sedan att jag kanske inte är den mest effektiva bloggaren med motivation till att blogga, är en annan femma!
igår var det julmiddag med jobbet, väldigt trevligt! och idag fyller min älskade far år! visst, han blir 60 -men ni som har träffat honom, han är fortfarande som ett litet barn. jag menar -vem spelar Zelda och bestämmer sig för att ha "en-Zelda-fri-dag, så jag inte blir beroende" när man är 60?!
ett tag har jag kännt mig så ensam, är deppig och gråter mig till sömns flera gånger i veckan. men nu, jag vet inte riktigt varför -men jag mår så bra! jag har världens bästa pappa, mina vänner är några av de mest fantastiska människor jag träffat och jag klarar av skolan. plus jobbet! allt börjar falla in på sin plats och ni som känner mig, undrar säkert när jag ska nämna killen.. "det måste ju vara en kille inblandat, eftersom hon är så glad" -men nu ni... det finns INGEN kille, som är inblandad i min lycka, för den här gången!
kan fortfarande sitta och prata om hur härligt det skulle vara att ha någon alldeles speciell där, som finns där för en. men för första gången, så inser jag att jag kan vara lycklig utan den där speciella människan.
tack och hej för mig -nu ska jag fira min pappa!
igår var det julmiddag med jobbet, väldigt trevligt! och idag fyller min älskade far år! visst, han blir 60 -men ni som har träffat honom, han är fortfarande som ett litet barn. jag menar -vem spelar Zelda och bestämmer sig för att ha "en-Zelda-fri-dag, så jag inte blir beroende" när man är 60?!
ett tag har jag kännt mig så ensam, är deppig och gråter mig till sömns flera gånger i veckan. men nu, jag vet inte riktigt varför -men jag mår så bra! jag har världens bästa pappa, mina vänner är några av de mest fantastiska människor jag träffat och jag klarar av skolan. plus jobbet! allt börjar falla in på sin plats och ni som känner mig, undrar säkert när jag ska nämna killen.. "det måste ju vara en kille inblandat, eftersom hon är så glad" -men nu ni... det finns INGEN kille, som är inblandad i min lycka, för den här gången!
kan fortfarande sitta och prata om hur härligt det skulle vara att ha någon alldeles speciell där, som finns där för en. men för första gången, så inser jag att jag kan vara lycklig utan den där speciella människan.
tack och hej för mig -nu ska jag fira min pappa!
