ensam i storstaden Karlstad
jahap... vet inte riktigt vad jag ska skriva. har tusen saker som ska fixas och jag har faktiskt gjort ganska mycket av det idag. tex som att gå till de som är ansvariga för där jag bor typ Riksbyggen eller liknande och hämta tvättstugenyckel + cylinder samt klagat på besiktningsprotokoll. vår lägenhet har en del skråmor från tidigare så det lämnades in så vi slipper betala det när vi flyttar. sedan har jag suttit och skrivit brev för arbetssökan. lämnat arbetssökan på ett ställe men har fyra andra att gå till på vägen hem. dessutom har jag ansökt om passerkort på skolan och kollat upp priser för litteratur som skall besställas imorgon. men bäst av allt var nog att jag betalade min första hyra plus förhandshyra i tid, yeeei 4500:- fattigare. annars har jag inte glömmt att duscha eller äta så det är också plus i kanten.
det är jävligt skönt att bo hemma, saknar inte allt tjafs. ser det som terapi att stå å laga mat och diska. jag städar frivilligt för att hålla ordning i hemmet. jag känner mig duktig, men om det är något jag känner mig så är det ensam. jag går på ett Universitet som är 7 gånger så stort (räcker det ens?!) som mitt gamla gymnasium. fullt av snygga killar, massa elever överallt och har en schysst rumskompis. det där med killar skulle nog ha räckt så skulle jag varit nöjd, men det skulle varit om jag bodde här för tre månader sedan. nu jag struntar i alla hunkar här, allt jag vill och längtar till är att Erik kommer ned och hälsar på. jag trodde aldrig att jag skulle skaffa pojkvän, inte än på ett bra tag. men när jag lät allt vara så hände det bara. nu när jag inte går i skolan och har mina stunder att tänka, inser jag hur rädd jag är. jag är rädd att han inser vad patetisk jag är eller att han ser alla mina brister och väljer att bara sluta höra av sig. jag tror att jag oroar mig för mycket just för att jag har dessa stunder i min ensamhet som ger mig tid att tänka. det är därför jag måste hålla mig sysselsatt. inte vara ensam, det är inte hälsosamt.
jag fyller år om 10 dagar. men om nio så får jag besök, ett efterlängtat besök
det är jävligt skönt att bo hemma, saknar inte allt tjafs. ser det som terapi att stå å laga mat och diska. jag städar frivilligt för att hålla ordning i hemmet. jag känner mig duktig, men om det är något jag känner mig så är det ensam. jag går på ett Universitet som är 7 gånger så stort (räcker det ens?!) som mitt gamla gymnasium. fullt av snygga killar, massa elever överallt och har en schysst rumskompis. det där med killar skulle nog ha räckt så skulle jag varit nöjd, men det skulle varit om jag bodde här för tre månader sedan. nu jag struntar i alla hunkar här, allt jag vill och längtar till är att Erik kommer ned och hälsar på. jag trodde aldrig att jag skulle skaffa pojkvän, inte än på ett bra tag. men när jag lät allt vara så hände det bara. nu när jag inte går i skolan och har mina stunder att tänka, inser jag hur rädd jag är. jag är rädd att han inser vad patetisk jag är eller att han ser alla mina brister och väljer att bara sluta höra av sig. jag tror att jag oroar mig för mycket just för att jag har dessa stunder i min ensamhet som ger mig tid att tänka. det är därför jag måste hålla mig sysselsatt. inte vara ensam, det är inte hälsosamt.
jag fyller år om 10 dagar. men om nio så får jag besök, ett efterlängtat besök
