Glorious Girl

jag tänker tillbaka, på vad min pappa sa, allt som hände. tårarna som gråtits och skratten som gett oss träningsvärk. jag kan inte tröstäta, men jag kan tycka synd om mig själv, äter hellre inget än att tvinga i mig något. jag vill inte gå runt och känna mig ensam. som om en del av mig fortfarande finns kvar där borta. en del jag aldrig kommer få tillbaka. det vet jag. nu vet jag. jag borde ha lyssnat på pappa. och hur ska man reagera på någon som säger att personen i fråga är kär i dig. kan det bero på alkoholen? det får vara förklaringen. det finns inget hos mig som han kan gilla, det är vad jag intalar mig. men om det upprepas morgonen efter. vad finns det för förklaring då?

jag läser ur min studentmössa. "lär mig hur man fixar boys", "bästa killtjusaren Madde", "keep it dramaqueen, love it!" och "du är så american sweetheart, lycka till med boysen".... vad gav jag för intryck egentligen?! när jag läser i mössan vill jag spola tillbaka tiden och förklara mig, men samtidigt inser jag att de riktiga vännerna som verkligen förstår sig på mig. de som kommer finnas där vid min stora dag. när jag läser, "alltid lika fin", "en vän för livet", " love you sister" eller "Madde, du är bäst, käre dramaqueen I mean it" förstår jag vilka människor man ska hålla kontakten med.

timmarna jag dagdrömde om den ena till den andra killen. de är förbi, nu försöker jag hitta mig själv. drömma mig bort och försöka ge mig själv en ärlig chans. alla är värda en andra chans. jag ger alla en andra chans för om jag sumpar till det, så förväntar jag mig få en andra chans. bevisa att det bara var ett snesteg. jag kommer nog aldrig ur "Sweet 16/ American girl" stämpeln, inte från dem som jag spenderade tre underbara år med, men nu blickar vi framåt. jag ska ge det här, vad det än är just i denna sekund, en andra chans. jag kan alltid drömma om att det kommer fungera. om du tror på detta, om du vill så hoppas jag. drömmarna är de som ger mig hopp. även om det är verkligheten vi får.