Ett känsloladdat återseende
Nu är det jobbigaste över. Har skjutit upp det dag för dag de senaste veckorna, men var tvungen att få det avklarat. Hämta skolfotografiet på klassen på Studenten.
Det var först när jag gick av i Mariatorget och åkte upp för rulltrapporna som jag la märket till hur konstigt det var att åka hit igen. För nästan tre år sedan jag för första gången gick här. Ensam och förväntansfull. En aning solbränd också, efter de två veckorna i Kanada med familjen, vilket hade resulterat att jag skulle börja veckan efter alla andra. Sist jag gick där, var efter flaket då jag Caroline och hennes vän Vickan skulle ta tåget hem. Idag var det ingen från Situation STHLM som ropade ut erbjudandet om prenumeration, utan jag fortsätter och går som vanligt över till andra sidan gatan eftersom jag inte vill gå över Hornsgatan vid Hemköp ” Att gå under stegar ger otur” – och de håller på att göra om fasaden på byggnaden. Undermedvetet inbillar jag mig också att det faktiskt är närmast att gå på vänstra sidan. När jag har gått förbi Prisextra, upp för backen kollar jag av en vana bort mot Yasmines håll. Ingen glad och småstressad tjej, med inpirerande klädstil syntes till. Runt hörnet ser jag backen ner till skolan och jag får en stor klump i magen och automatiskt kollar jag ner mot bänkarna för att se om min treåiga crush sitter där nere, vilket han inte gör.
Jag stiger in i hissen. Som vanligt speglar jag mig och spegelbilden jag ser idag har fått solblekt hår, massa fräknar i ansiktet och en aning mörkare nyans i hyn. Men i blicken finns inte längre någon förväntan, stress eller trötthet. Det jag möter är en tom blick som står och granskar spegelbilden. De har bytt ut lamporna. Jag går av vid sjuan, men receptionen är stängd. Typiskt. Jag går vidare mot uppehållsrummet, men ingen personal syns till. På informations Tv:n spelas ett avsnitt av Cirkus, inget om att Erland Nordling är på läkarbesök eller att Menotrsmötet är inställt. Jag bestämmer mig för att gå upp till åttan för att se om någon är där. Jag går rakt fram till klassrummet där vi kämpade igenom Matte B. Jag har aldrig sett det klassrummet så välstädat. Sedan när jag vänder mig om brister det och jag kan inte hålla tillbaka tårarna. Orsaken till detta är att jag ser mitt skåp. Allt känns bara så fel. Vill öppna det igen och se bilderna på Danny, Ola och Måns - som klassen retade mig för. Jag vill att det ska vara en sådan där tidig tisdagmorgon då jag alltid var för tidig och eleverna inte hade kommit än. Jag vände mig mot hissarna i hopp om att Lovisa och Fanny skulle komma, men det var tyst. Inte ett ljud hördes, utan mina egna andetag. Jag gick ner till sjuan igen och träffade på den snälla vaktmästaren, ni vet han med vitt hår? Han hjälpte mig komma in i lärarrummet och jag fick fotografiet. Det var i princip bara vår klass som hämtat bilder. Några av förra klassen. Alltid lika duktiga SM3A.
När jag åkte ner till fyran igen, försökte jag föreställa mig att det var som att gå från skolan en vanlig dag. Men hela gården var öde. Det var ingen som satt vid bänkarna eller trappan för att njuta av en cigg efter lärarnas tjat om sista inlämningarna. När jag gick upp för backen, vänder jag mig om av en gammal vana för att se vilka det är som går bakom, men jag är ensam. Fortsätter upp i alldeles för hög fart så när jag kommit upp saktar jag ner, precis som vi alltid gör. Tar några andetag och vänder mig om en sista gång för att se ner mot platsen jag spenderat mesta delen av de tre senaste åren. Det var tre riktigt fina år. Jag har lärt känna massor av underbara människor, omringats av vänner dagar ut och dagar in, kämpat för betyg och framförallt har jag lärt känna mig själv. När jag gick mot t-banan igen, var jag mer lycklig än ledsen. Det finns inget ont att se tillbaka på, inget jag ångrar –visst jag kanske borde ha lagt in en stöt på den, den eller den personen. Men känslan av lättnad spreds i min kropp och jag kollade en sista gång bort mot Yasmines lägenhet för att säga hej då. Hej då till det gamla och se fram mot nya äventyr.
Jag granskar det svartvita fotografiet av klassen. Vi var riktigt fina den dagen. Den glädjen som syns i våra ansikten, får en att minnas tillbaka till den 10/6- 2010. Dagen då Riddarfjärdens Gymnasiums stolthet tog studenten -SM3A..
