mitt viktigaste lopp någonsin
igår var helt sjuk. sprang för glatta livet för att hinna med tåget.
upptäckte 13.13 att jag hade jävligt bråttom -mitt tåg skulle gå 13.45. slänger i träningskläder och eriks tvätt. knappt ngt till mig. slängde på kläderna, larmade på och sprang till t-banan. ser hur 16-tåget åkte och sänker tempot och kommer fram till tbanan. kul -7 minuter kvar tills nästa. ringer i panik till pappa som försöker hjälpa mig med att avboka min resa, efter att vi kommit fram till att jag inte skulle hinna till tåget. ändå stiger jag på tbanan, med tankarna: "om detta är meningen, att jag ska åka idag -så kommer jag komma på tåget". efter att jag lämnat zinken, ringer pappa, frågar var jag är och klockan är nu 13.34. vi är båda överrens att jag inte kommer att hinna, ändå sitter jag kvar. när tåget rullar in på t-centralen är klockan 13.44. så fort dörrarna öppnats springer jag. upp för rulltrappan, genom den långa gången, förbi alla dessa människor. pappa ringer och anfått svarar jag att "jag ringer om två minuter". fortsätter upp för de nya rulltarpporna genom bygget och kommer ut där tågen går. ser att mitt tåg fortfarande står med på tavlen. tack gode gud för att den står på spår 6 och inte 8 -längre och svårare att komma till spår 8. en man springer in mot perrongen dit jag ska. känner att min kropp börjar säga emot, med alla kläder (ska man upp till kylan måste man vara påklädd) och väskan som väger mer än vanligt (varför??!) och de otympliga skorna jag springer i. jag kommer runt hörnet med mannen några meter framför mig och ser konduktören. han står där, kollar mot oss och sedan mot tågets lok. tittar tillbaka mot oss och väntar med att blåsa i visselpipan. "du får inte börja gå nu, sakta inte ner! spring på, sluta inte -du får inte" intalade jag mig själv, när jag egentligen bara ville lägga mig ner å gråta, se hur tåget åkte ifrån mig. men jag sprang. kommer fram till dörren och stiger på. shit, jag kom på! känner hur lycklig jag blir och stolt över mig själv, för att inte ha gett upp. jag gjorde det!
innan jag började träna gav jag alltid upp, när det blev för jobbigt. klev av cykeln innan backen ens började. men nu har saker ändrats. jag skulle aldrig ha suttit här idag, om det inte var för att jag sprang. jag har mig själv att tacka för det och är så jävla stolt, rent ut sagt. dessutom tror jag att jag hade ödet och hoppet på min sida. vi vann över tiden, med hjälp av en gnutta kärlek. det är jag övertygad om
