Förändring
Jag är precis som L, en riktig tänkare. Jag kan hoppa från en liten gest någon gör, till vad jag gjorde för ett halvår sedan, vem personen jag var med då gjorde, till att berätta något jag hört från den personen. Det är inte många som förstår sig på mina kopplingar och hopp i tankar. Jag kan räkna upp 2, möjligtvis 3 och ingen av dem är min pojkvän. Till skillnad från L oroar jag mig inte för att göra fel, utan jag utmanar ödet och tycker sedan synd om mig själv -när jag vet att jag inte borde ha gjort som jag gjorde. Det var ju fel, det visste jag.
Men det är som hon säger "Vi lär oss av våra misstag, vi växer med misstagen, vi blir, oftast, till någonting bättre".
Precis som L skriver, är jag helt paff över hur min pojkvän bara sitter helt blank i ögonen och säger att han inte tänker på något, när jag frågar. Jag blir helt vansinnig. Jag är rädd för tystnaden, jag kan inte sitta tyst, om ingen tvingar mig att delta i en diskussion då blir jag knäpp tyst. Jag klarar inte av tystnaden och det är nog anledningen till att jag pratar på så mycket. Jag berättar om allt bara för att låta egentligen.
(utdrag)
För ett tag sedan skaffade jag och min kära vän L en blogg tillsammans. Det gick ju inge vidare. Sist någon av oss skrev var det för ett år sedan.. Hittade detta inlägg och inser att jag fortfarande är rädd för tystnaden. Haha.. Stämmer så bra. Kan acceptera det mer nu, blir inte helt vansinng (bara lite smått irriterad) och har fortfarande problem med att bara sitta tyst i bilen till exempel.
Däremot har jag förändrats. Mina känslor har. Kan vara för att det gått ett år. Men jag skulle aldrig göra ngt som riskerar att förstöra ngt mellan mig och min pojk. Jag har gjort saker som kunde varit slutet för oss.. Men nu är fallet inte så. Mycket är till Eriks förtjänst. Hans tålamod och kärlek. Han fick mig att vilja förändras. Jag kan knappt förstå att jag har det så bra. Jag trodde jag visste vad kärlek var. Det är mkt bättre, inser jag nu. Tycker synd om de som fick höra allt mitt tjat om killar under gymnasiet. Om er nu som läser mitt tjat om hur mkt jag älskar min pojkvän. Men det är väl så när man är kär? Vill berätta för hela världen?
Helt osammanhängande. men men.. haha
Men det är som hon säger "Vi lär oss av våra misstag, vi växer med misstagen, vi blir, oftast, till någonting bättre".
Precis som L skriver, är jag helt paff över hur min pojkvän bara sitter helt blank i ögonen och säger att han inte tänker på något, när jag frågar. Jag blir helt vansinnig. Jag är rädd för tystnaden, jag kan inte sitta tyst, om ingen tvingar mig att delta i en diskussion då blir jag knäpp tyst. Jag klarar inte av tystnaden och det är nog anledningen till att jag pratar på så mycket. Jag berättar om allt bara för att låta egentligen.
(utdrag)
För ett tag sedan skaffade jag och min kära vän L en blogg tillsammans. Det gick ju inge vidare. Sist någon av oss skrev var det för ett år sedan.. Hittade detta inlägg och inser att jag fortfarande är rädd för tystnaden. Haha.. Stämmer så bra. Kan acceptera det mer nu, blir inte helt vansinng (bara lite smått irriterad) och har fortfarande problem med att bara sitta tyst i bilen till exempel.
Däremot har jag förändrats. Mina känslor har. Kan vara för att det gått ett år. Men jag skulle aldrig göra ngt som riskerar att förstöra ngt mellan mig och min pojk. Jag har gjort saker som kunde varit slutet för oss.. Men nu är fallet inte så. Mycket är till Eriks förtjänst. Hans tålamod och kärlek. Han fick mig att vilja förändras. Jag kan knappt förstå att jag har det så bra. Jag trodde jag visste vad kärlek var. Det är mkt bättre, inser jag nu. Tycker synd om de som fick höra allt mitt tjat om killar under gymnasiet. Om er nu som läser mitt tjat om hur mkt jag älskar min pojkvän. Men det är väl så när man är kär? Vill berätta för hela världen?
Helt osammanhängande. men men.. haha
