Jag tror på oss
Folk runt omkring mig får barn, folk förlovar sig, folk flyttar ihop med sina partners. Jag vill också!
Jag vet att jag hittat mannen i mitt liv. Jag blir ibland osäker på om det syns att jag verkligen älskar denne kille. Ibland kommer jag på mig själv att jag bara är taskig, ofta på eriks bekostnad, när jag försöker skämta till det. När jag då får höra av en äldre mycket vis vän att hon tror att jag och min kärlek även är tillsammans när vi är 40 (okej, jag satsar livet ut, men ni fattar..) gör mig så otroligt glad.. Mäniskor säger däremot att jag inte bör stadga mig så ung. De tycker att jag ska hitta mig själv. Mitt vuxna jag. Leva loppan och hitta mig själv. Frågan är om de vill att jag mår dåligt (?). Dem har inte en aning om hur lycklig jag är. Ingen har någonsin frågat. Jag kommer aldrig kunna förklara känslan bara av att vakna brevid honom. Hur jag känner och blir alldeles varm när han ser mig i ögonen. Jag har aldrig mått så bra som jag gör när jag är med min man.
Jag tror på kärleken och jag tror på oss.
